Blog Image

Mammas berättelse

Min barndoms Jul

Jul som jag minns den Posted on sön, januari 24, 2016 20:35

I mitt fattiga hem i Norrland vid Jultiden var det bråda dagar. Mor sydde om natten, det var väl ett förkläde till en av oss systrar eller ett par korta byxor till någon av bröderna. Far var sågverksarbetare med skift det var fint tyckte jag, för jag hade ju läst i skolan att Josef, som var far till Jesus var timmerman. Så skulle det hackas till lungmos. Mor hade två sorts knivar och i en träho hackade hon det smått samt kokade korngryn till. Så skulle det köpas blod i slakteriet, rågmjöl till palt och till det fick vi fläsk i skivor eller lingon. Någon skinka visste vi inte om eller frukt eller nötter eller apelsiner, men risgrynsgröt, julkorv och det goda hembakta brödet. Det skurades på golv, trästolar, lades på rena trasmattor som var hemvävda. Vi hällde upp mjölk i stora fat och fick grädde genom att skumma av med en sked. Så skulle det sågas ved som räckte till brasor i kakelugn och spis. Det var far som tände på morgonen med späntstickor. Det doftade om veden från vedboden, nyhuggen furu. Och så tvättstugan, det skulle tvättas linnesärkar och livstycken som vi hade att fästa strumporna på. Den som hade gått flitigast på frälsningsarmens möten och fått mest stjärnor i boken, som sattes dit vid varje besök, det var jag och jag var sju år. Då blev jag bjuden till Julfest på möteslokalen, där fick vi äpplen och julgranskarameller, fick svarta yllestrumpor och ett trikålivstycke samt ett par underbyxor av flanell. Dan före dan följde min äldste bror, Ferdinand, och jag med far till skogen, det skulle huggas en Julgran som drogs hem på kälke. Inne i kammaren framför verandadörren skulle den stå. På Julaftons morgon tände mor ljus i fönstren som skulle lysa för alla stadsbor som åkte förbi i släde till kyrkan med bjällerklang. Någon julmusik hade vi inte, det fanns inge radio då nittonhundratolv. Vi gick till kyrkan på julottan på juldagsmorgon. Efter vi delat ut julklappar på Julafton, ätit julgröt, sovit tidigt på kvällen var vi pigga att följa med till kyrkan och sjunga Var hälsad sköna morgonstund.



Ett nytt kapitel börjar

till storstan Posted on sön, januari 17, 2016 18:48

Livet gick vidare. Åter i Stockholm tillsammans med en ung kock som var min senaste vän. Vi svalt och frös, inget arbete fanns att få vid den tiden 1932 i februari. Ibland när vi inte hade pengar satt vi i en trappuppgång. Efter en svår tid fick han anställning på hotell Carlton. Stadshotellet i Saltsjöbaden kom att bli mitt öde en tid. Min vän blev god vän med en av kockarna och blev inneboende hos honom och hans fru. Hon var en farlig rival till mej. Det gick en tid, jag reste in på min frikväll för att träffa honom. Snart såg jag deras blickar, deras kyssar i smyg. Det förhållande de inledde var ju bittert för hennes man och mej. Det slutade med skilsmässa för dem. Han kom tillbaka till mej, vi fortsatte som förut. Han hyrde ett rum på söder på Hornsgatan 116, familjen hette Haglund. Jag flyttade dit som hjälp till värdinnan, en sjuklig äldre dam, där fanns även en dotter i hemmet som var vid trettiofem samt herrn. Han var trädgårdsmästare, en lång stilig karl som vi kallade för Aljaskajim. Så hände det sej att vännen min blev erbjuden arbete i Jönköping på Stora hotellet, som kock.

Hans rum hyrdes på nytt ut. Det blev två män, i min ålder, som då flyttade in. Först två bröder, men efter osämja flyttade den yngre som hette Viktor. Harald som den andre hette fick snart en ny kamrat på rummet som hette Herman. Det var den stora arbetslösheten i Sverige. Denne Harald blev jag dragen till. Hans sätt var dominerande, det var nytt för mej. Hade alltid behandlat män och pojkar nonchalant, de fick böja sig för mig. Nu blev jag osäker. Det blev en kamp, vi stred tappert emot varandra psykiskt. Kände att jag förlorade mej själv till denne man. Underlägsen blev jag från början.

Efter ett halvår flyttade vi ihop i ett uthyrningsrum på Västerlånggatan 66 3 trappor upp. Det var i oktober 1933. Vi köpte på aktion en sekretär i mahogny, en ottoman med två järnsängar. Till julen köpte vi ett bord. Han hade då arbetat ett tag på Frejs express, så han hade där fått två stolar av en äldre dam. Jag hade börjat som kaffekokerska på Galleri Modern på Strandvägen Dramatens vackra palats i marmor och guld. Vi var så glada för vårt nya hem. Men så kom efter tre månader ett brev från min vän i Jönköping. Det blev brevväxling i smyg. Men den nya kärleken var starkast.

Harald från Småland fick hela mej med kropp och själ. Vi flyttade på hösten till Johannesgatan, inneboende, det vill säga vi fick dela lägenhet med en arbetskamrat till mej från Galleri Modern samt hennes karl. Dit köpte vi en byrå. Jag var kär och orolig, men det gick bra, vi bytte ringar. Flyttade först till Grevgatan, därifrån äntligen till en egen lägenhet, ett rum och kök på nedre botten över gården Banérgatan 31. Min arbetskamrat Agnes Johansson från Hagalund var vår bästa vän. Vi löste korsord mest på fritiden samt hörde på radion. Jag blev med barn vid jultiden. Så gifte vi oss i mars den tjugonde 1935. Agnes med make Hugo var vittnen. Det var pastor Olle Nystedt som vigde oss i sin bostad vid Oscarskyrkan. Agnes lagade middag, kalvstek med inlagd gurka. Det tog våra sista pengar. Det var bok på sprit då. Vi tog ut tre liter, så sålde vi två. Som gäster hade vi Astrid Haglund med sin man från Hornsgatan 116. De fyra var de vänner vi hade då. Brudklänningen hade jag lånat. Den hade legat i en kartong på en vind hos någon. Den var blekt ljusblå med pellerinkrage. Den var inte ny. Inte en ros eller en liten blomma prydde mej. Men mitt hjärta hade fått ro, från alla kärleksdrömmar. Jag var trygg i min kärlek och väntade ett barn. Fick där i september en son, Åke Sigvard. Agnes var med mej till stöd och hjälp. Hennes man kom på nervhem, så hon bodde hos oss en tid. Jag var då trettio år, min lycka var ogrumlad. Vi bodde kvar där i två år. Så flyttade först min syster Lisa och Gunhild, en kusin hit till Stockholm från Härnösand. Så kom Berta, min andra syster, att bo hos oss en tid. Efter det flyttade vi till Banérgatan 25, B i ett rum och kök fem trappor upp. Det var 1937 på hösten. Harald hade lite jobb på byggen och dels på Frejs express. Berta, som arbetade med mej på Galleri Modern blev kär i en skåning som hette Gunnar Andersson, blev med barn och gifte sig med honom och flyttade till Nybrogatan 7. Så fick Lisa bo hos dem. Agnes flyttade till 31:an efter oss. Agnes man Hugo var på nervhem, dottern Siv var då hemma gick i skolan för att ta realexamen. 1938 kom så Haralds barn och ungdomsvän Erik Johansson, distriktschef på Liv-Thule upp hit från Jönköping. Han var nyss skild.

Så kom kriget, andra världskriget som kom att räcka fem år. Erik hade gift sig med en flicka från Småland. Han hade fått sluta på Liv-Thule och var på Weritha Göta. Han reste som frivillig till finska vinterkriget 1939. Fick en dotter med Signe, sin fru. Hitler var på marsch. Harald kom på kustbevakningen i skärgården. Majken, en syster till Harald som hade bott hos oss en tid var nu förlovad med en pojke från Jönköping som hette Carl Bernbäck, han läste till officer på Karlberg.

1942 börjar Åke i skolan. Jag är med barn igen. Agnes och jag höll ihop. Erik som var skild igen bodde nu i C-huset i 25:an, med en skånska som hette Huldur. Maja Sjögren en annan god vän till oss bodde på Birkagatan med sina tre barn. Vi träffades på 31:an hos Agnes eller hos mig. En fru som bodde i samma hus, Märta, var också en vän samt en fru till i samma förstuga som hette Olga Hellman. Det var vi kvinnor som var kvar, männen var upptagna med bevakning medan kriget i Europa pågick.



Jag ville till storstan

från skola till arbete Posted on lör, januari 16, 2016 19:34

Mitt hus var så enkelt, en kökssoffa, en skänk, ett par trästolar från Gustav Wasa-tidens stil med raka ben, dalastil, ett klaffbord, mycket blommor i fönstren. Alltid var det en liten bror eller syster som skulle ses till. Jag var ju äldst. Det skulle vara vagga. Vi hade en som alla syskonen vaggats i. Vi blev nio. Så skulle det bäras hem vatten i tjugofem liters kopparhinkar och skura kopparpannor, sågas ved, bäras ut slask. Ingen fåtölj att sitta i för mor när hon var trött. Men vi hade den rätta humorn. Far var en lustig herre, arbetade på Torsviks sågverk i hela fyrtiofem år, senast som eldare. Julen var vi förväntansfulla, mest för att faster Gärda kom på julkvällen med en korg med äpplen och gott. Så fick jag komma på julgransplundring varje år i uppväxtåren. Min kusin Gustav spelade julsånger på piano. Vi dansade långdans och lekte ”bro bro o prejas” och ”tjuv o skälm”, så fick vi choklad med vispgrädde. Det var bara jag av alla syskonen som blev bjuden, konstigt nog. Hade alltid söta klänningar med spetskrage på. Faster Gärdas tre söner gick i läroverk. Så dog farbror Kalle i spanska sjukan 1918. Och faster Gärda blev änka.

Då jag var sjutton år reste jag till storstaden första gången och tog plats i familj. Ingen mötte när jag kom fram. Jag fick fråga mig fram. Kom så till Sankt Eriksgatan 10 gående med min spånkorg med lite kläder som jag ägde. Togs emot av en sur och tråkig dam. Hon skötte om hemmet för en svåger som blivit änkeman med en liten son. Det var inte mycket trivsel där och dåligt med mat. Mager och svag var jag förut. Inte fick jag portnyckel eller dörrnyckel, så jag kunde gå ut och äntligen få se på de breda avenyerna, på folk och i skyltfönstren. Hade en vän, en flicka som hette Signe som arbetade hos en som hette Sandrew. Förtretade gick jag en dag rätt ut i vimlet ner till Humlegården, utan att förstå hur illa det kunde gå för en oerfaren landsortsflicka. Hade en liten slant till en bit gammalt kaffebröd samt köpte en DN för att se efter en ny plats. Såg en annons om hjälp i hushåll, Brahegatan 4. Det var nära. Jag gick dit, en lång stilig dam öppnade. Det var en sexrums våning. Fru Huldt som hade haft sin tjänst där länge var ett duktigt och kunnigt hembiträde som skött allt. Tre söner fanns i familjen som gick i läroverk. Jag talade om min situation, blev bjuden på cacao i köket. Jag skulle få hjälpa henne med det jag kunde. Själv skulle hon laga maten. En städfru kom varje fredag. Jag diskade, tvättade veckotvätten, strök den och skurade köksgolvet. Tog varje chans att spegla mig i den stora spegeln i matsalen. Jag skulle ju bli skådespelare hade jag tänkt. Först förstås mannekäng. Herr Huldt sågs bara när han kom hem till middag, en imponerande man. Han hade blivit så besviken på att tredje barnet också var en son. Sängkammaren bäddade frun själv, tömde nattkärlet gjorde förstås jag. Jag fick gå ut på Strandvägen och promenera. Det var ett strög då. Fick en kväll sällskap med en ung pojke som hette Grünewald. Han log i smyg åt mina kängor och urblekta vindtygsdräkt. Vi skildes vid porten.

På väggen i köket satt ett skåp, på det kunde jag se när frun önskade något 1:an var matsalen 2:an var herrummet och 3:an var sängkammaren. En gång skulle jag servera, det var frun som hade dukat i matsalen. Desserten skulle senare tas in samt assietter. När det knäppte till på skåpet gick jag in med dessertskålen, men det var fel, det var bestick till stekfatet som fattades, så jag fick vända med skålen. Mitt intresse för hushåll var inte stort då inte. Min håg stod till teater och operettens värld. Hade varit med på Teatern i min hemstad, först som tomte i en sagopjäs senare i en lokalrevy för amatörer. Där var jag dels i baletten samt dansade ett soloparti som älva. Jag hade inget betalt för mitt arbete annat än, som det hette, fritt vivre, det vill säga mat och husrum. En pigkammare där jag hade en säng, en byrå och en stol. Efter skolan, sönernas, skulle vi då förstås resa på sommarnöje med skärgårdsbåt. På Arholma ö hade de hyrt varje sommar en stuga av en fiskare familj. Där fanns äntligen ett par flickor, som jag kunde träffa på min fritid. Där tog jag mina första danssteg på en loge. Blev bjuden på vin en kväll vi var sex stycken ungdomar, jag var yngst, när jag skulle försöka mej på att röka en cigarett, höll jag på att bränna upp håret i pannluggen, blev nervös och när jag tackade för mej sa jag tack för samlaget, utan att förstå varför de flabbade så, visste inte då vad det ordet innebar.

På hösten kom det brev från mor. Det var tvunget att jag reste hem. Mor väntade åter barn, sitt sjätte. Jag var hemma ett par år och hjälpte mor

Så blev det en ny resa, ett nytt arbete i Sollefteå på Café. En flicka som också hette Fanny hade en syster där. Det var trevligt, militärer kom ofta till caféet, en som hette Erik blev så intresserad, tog flera kort av mig, han var från Falun, ville att jag skulle följa honom till hans föräldrar, fadern hade möbelaffär. Men det lockade inte mej, det blev hemresa, ett nytt syskon var på väg. Hemma ett par år igen. Sedan blev det pressbyrån ett par år i kiosk på järnvägen. En pojke som hette Calle, son till fröken Lundström, som jag hade sällskapat med hade rest till Stockholm som stamanställd i armén, vi brevväxlade. Jag blev intresserad av en som arbetade på pressbyråns kontor Tage Lundgren. När jag då inte skrev svar till Calle straffade han ut sig med att rymma hem, kom med en present, en silverbörs han köpt och ville vi skulle förlova oss. Mitt sällskap med Tage ledde till att föreståndarinnan på kontoret blev svartsjuk och försökte få bort mej genom att räkna fel på inventeringarna vid månadsskiftet. Men det klarades upp en dag när jag gick igenom pappren, då hotade hon med att höja ett stort björkvedträ som låg vid öppna spisen. Det blev slut på romansen och jag slutade på pressbyråns kiosk.

Vid den tiden flyttade vi från Karlssons, där vi bott i alla olika enrummare, först nere, sist uppe i ett rum med snedtak. Där levde jag mina tonår och började gå på dans. Blev bjuden på danstillställningar av skolpojkar, gymnasister. Sydde själv mina klänningar, även till mina systrar samt klippte deras hår. Så flyttade vi till Baldersgatan 4 i Baldershage. Där vi bodde så länge som mina älskade föräldrar levde. Där var jag hemma igen, där blev min yngsta bror född, mor var då fyrtiosex år. Jag började arbeta på Nordströms lilla konditori på Storgatan 7, filial till det stora konditoriet uppe vid Nybrogatan, ledig varje onsdag efter fem, annars var arbetstiden från åtta på morgonen till klockan tio på kvällen. Började i köket sedan blev det att servera, expediera underbar konfektchoklad i bitar vackert inslagna i förgyllt papper. Konditorn, son till chefen gjorde den själv i bageriet, nere på gården. Jag bodde hemma hela min tid i Härnösand. Älskar den staden gör jag än och vallfärdar dit så ofta jag kan. Ännu medan far levde, min älskade far, och mor var det mitt käraste besök. Så underbart det var att komma till dem och sitta på kökssoffan, få äta mors goda mat, stekt norrlandsströmming och sik. Far som hade den finaste humor jag mött i mitt liv. Min ungdom var lycklig, det bästa var mitt hem. Arbetet på Nordströms konditori var intressant, att få arbeta för människor, få roa dem, hjälpa dem har alltid varit ett behov hos mej.



Klänning ljust bläckblå

och vidare ... Posted on tor, januari 14, 2016 16:21

I den lägenheten hände mina upplevelser, som att jag började som springflicka i en hattaffär i stan. Den hette Hammarbergs Hattaffär. Tjänade tjugo kronor i månaden samt drickspengar. Gick för prästen och konfirmerades. Hade fått spara ihop pengar själv till kappan, fick nya skor och mor sydde en vit klädning. På mina examensdagar hade jag aldrig nya skor, de var gamla eller begagnade, som köptes i lumpboden i stan. Men jag vet att en examen var jag så fin i en klädning sydd av oblekt lakansväv. Så hade jag en matroshatt med ankare på och blått sidenband. Det var på den tiden vi bodde ovanpå skolan hos en finska som hette Bryttjon. Där hade vi så trevlig gårdsplan med uthus, vedbod och dass. Där kastade jag boll och hoppade rep. På våren sopade jag med kvast, plockade granris som skulle ligga nedanför trätrappan, hämtade vatten från pumpen i ett litet vägskäl, en kvarterspump. Bredvid fanns ett stort rött hus av trä. I det huset bodde en tant som hette Lundgren. Hon hade ett litet privat bageri. I en skrubb i farstun hade hon bleckburkar med fina småkakor. I hela mitt liv kunde jag känna doften av den blandningen av kakor när burken öppnades. Hade jag ett par tvåöringar då blev det några kakor. De smakade så gott, var mandel och kanel.

Så var det marknad på höstarna med karusell och gungor, tält med lagad vitkålssoppa, som doftade härligt, men det var ett högt pris, trettiofem öre tallriksportionen, så det hade jag inga pengar till. Där var panoptikon och uppträdande i tält av alla slag, svärdslukare, jättedam och kvinnan utan underkropp. Så var det ju stånd med frukt. Gråpäron nallades på det viset att man hade hål i kappfickan och i ett obevakat ögonblick nöp man ett päron. Ibland fick jag en femöring, då blev det att gå till bageriet vid kanalbron. Där köptes en stor strut bakelsesmulor. Det var en lycklig barndomstid med grannens gård, vi lekte cirkus i vedboden, tog inträde två öre. Mitt största intresse under skoltiden det var plastisk dans, sång och teater. Uppträdde ofta, publik fanns det alltid av skolkamrater.

Hela min uppväxttid hjälpte jag mor med allt hemma. Intresse för kläder hade jag redan som barn. Det bodde en sömmerska i ett hus bredvid vårt, som hette Ulander. Mor köpte tyg, som jag minns att jag tyckte mycket om. Andäktig provades den på mig med knappnålar. Den var ljust bläckblå, så var det ett stycke fram på bröstet som var av ljusgrått tyg som var plisserat. Mor flätade håret på kvällen så att det var krusigt. En vinter fick mor några gamla kläder av en fin familj, som min moster Terese tjänade hos som ensamjungfru, hette det. Ett tjockt svart ylletyg blev till kappa åt mig, den syddes av en tant på Rotudden. Dit gick vi över Lägret som det kallades, ett stort berg övervuxet med gräs. Kappan hade fickor. Det kostade mor tio kronor till sylön. Det var mycket pengar på den tiden. Far tjänade väl så där trettio kronor på fjorton dar, på sågen där han arbetade. Men det var andra priser på mat och hyra. Hyran för ett rum och kök då var tolv kronor i månaden. Far blev erbjuden att köpa huset med tre lägenheter i för åttahundra kronor. Men det fanns inte pengar eller förmåga att köpa eller sköta det.

Jag måste tala om min far. På något sätt har jag alltid älskat överklassen. Fina välklädda herrar och ungdomar. Men något så fint som pappa det fanns inte, då eller nu. Hans vegamössa, hans unikabox, som han bar med sej till och från fabriken. Hans gestalt var en så kär, ja allt vad han sade. När jag var liten stod han som sågverksarbetare vid sågen, med stora timmerstockar som sågades till plankor i en stor maskin. Så när veckan var slut blev det en halvliter från bolaget, samt läsk till grogg. Så kom dragspelet fram, det blev ”spiskroksvalsen” och mamma sjöng, vi hade så gemytligt i ett rum och kök. Vi var åtta personer. Hur dåligt betalt han än hade för sitt slit var han alltid förnöjsam, såg allt humoristiskt. Jag har väl fått ärva hans arbetsglädje och förnöjsamhet, hans anspråkslöshet, ja samma fantasi. Pappas släkt var högmodiga. Farfar hade sin stuga, sin ladugård på Fällön, ner mot södra sundet. Pappa och bröderna arbetade hemma samt på en båt som farfar körde virket på mellan Svartvik och upp över Kramfors. Pappa var eldare på den då han träffade mamma, som då var sjutton år. Mina fastrar och farmor var fina damer, det var knappt att mamma, som var torpardotter dög. När jag var barn umgicks vi inte med dem annat än liksom i smyg. Faster Frida tog direkt avstånd från oss. Faster Gärda var mera fäst vid oss, kom hem ibland med frukt till oss. Men vi blev aldrig bjudna på de fina middagarna.

Mina somrar hos mormor måste jag återkomma till. Ser ännu framför mig det stora köket. En stor öppen spis där maten lagades på härden, med kopparkastruller på tre ben. Spismuren var vitkalkad. Två stora sovplatser en för morfar och en för mormor. Morfar var ju mest på sjön. Detta torp var alltså ett soldattorp på arrende. En soffa på den andra sidan om det stora slagbordet. Ett hörnskåp samt en bänk där separatorn stod. Det fanns en stuga till där mormor hade en stor ugn som hon bakade tunnbröd i, den kallades för bakstugan. På vinter när den stod tom kom det ofta tattare med häst och vagn med barn, slog sej ned där samt bodde nån vecka, stal mat av mormor. Det var väl vanligt på den tiden på landet. På söndagarna fick jag följa med till kyrkan, åka i en trilla efter häst. Fick ha min klänning och skor på. Det var verkligen söndagsstämning. Träffade söndagsklädda grannar med sina barn. Mormor läste ibland ur bibeln. Vi gick också ner till missionshuset som låg nere vid Långsjön, nedanför torpet. Syrenerna blommade – o ljuva tid, att få hämta upp vatten ur brunnen, få riva gräs till kaninerna, känna hur klövern doftade på ängarna. Leva med djuren, bära in ved från backen, allt doftade underbart. Ett högt berg bakom, Grofältsberget, där vildrosorna lyste röda.



Mamma berättar

Från början ... Posted on mån, januari 11, 2016 20:23


I början på nittonhundratalet i Norrland där jag föddes minns jag särskilt väl min första vistelse hos min farmor och farfar. Var väl i femårsåldern. Rakt fram från köksingången fanns en berså med en träbänk med sand i en hög där bakade jag sandkakor. Gården eller hemmanet som det hette i Norrland var beläget vid en ö i skärgården som hette Fällön. Den låg så vackert på en sluttning ner mot sjön. Den kära ladugården låg vid sidan om den rara lilla trävillan, enplans. Min farfar försökte få mig att äta kornmjölsgröt utan mjölk men lingon sittande i hans knä.

På den gustavianska sängen i köket med sängkläderna högt uppbäddade med ett virkat sängöverkast över skulle jag sova middag.

Farmor var kvinnligt mjuk i sina vackra kläder med puffärmar, långa kjolar, spetskrås i halsen, samt en rak hållning. Ett emaljöga hade hon som ibland låg på pigtittaren i köket på byrån. Farfar var liten smal elak grym dominerande husbonde. Kapten skulle han tituleras hade en lastbåt som gick mellan Svartvik och Härnösand med virke. Min far jämte två bröder Axel och Rubert skötte gården och djuren. Frits var sjöman. Mina fastrar Frida och Gärda skulle vara fröknar. Då jag skulle resa hem fick jag en vit klänning så vacker med rött sidenband om midjan. Fick ha den på, på hemresan.

Far var väl tjugoåtta år då, mor tjugofem, en yngre bror fanns då i mitt hem, Fredrik (Figge). Far och mor hade sett varandra första gången på farfars båt som hette Svartanna. Någon tid efter dog farmor i blodpropp, på besök hos faster Gärda som var gift med en kamrer vid järnvägen. Jag fick följa med far dit. Farmor låg på ett sofflock i tamburen och jag fick ta farväl med en kyss på handen. Hon hade en kvist av myrten i sin hand. Det var vemod i mitt sinne endast.

I Norrland på den tiden fanns vidskepelsen. Minnen från min barndom är fyllda av många tillfällen. För troll för spöken för gasten. När jag var tre år berättades det, hade mor av rädsla för engelska sjukan låtit jorddra mig, som det hette. Det grävdes en grop under en tall i skogen, så lades jag i en låda som drogs under tallen. I folktron fanns mycket enkla medel att bota sjukdomar. Som koppning eller åderlåtning. Det såg jag ofta hos en tant som hette Nordin. Det fanns även fantasi och romantik i de stora tysta skogarna med svarta tjärnvatten, djupa myrar, de höga bergen samt forsens brus.

Gudstron märktes i hemmen själv var jag trygg i mörkret på väg till handelsbon en sen kväll, det hölls öppet till klockan åtta om kvällen då jag skulle handla lampglas och fotogen. I skolan gick det bra. Så fick jag ofta hjälpa mor med småsyskonen, de skulle hållas i knä eller vaggas.

Nitton hundrafjorton en dag ringde kyrkklockorna på dagen det var krig i Europa, var då nio år. Far fick sin trekantiga hatt, vadmalskläder samt en bössa och ammunition, ställdes på vakt vid Helgumsbron. Det var en 6 kilometer dit. En dag gick jag dit för att be pappa om femtio öre till hårband, sidenband. Glad gick jag till femtonöresbasaren köpte mörkblå sidenhårband till mina flätor.

Första jobbet på skollovet var när jag fick vara hos mormor på landet. Det var så skönt att få vara i hagen med geten och en liten killing samt riva gräs till kaninerna, hämta vatten i brunnen, hämta hem korna från sommarhagen. Så åt vi strömming och fläsk omväxlande, skummad mjölk, kaffe och tunnbröd. Kaffet var tunt med litet salt i. Syrenerna blommade, klövern doftade, veden från vedbacken doftade. Ack så sköna dagar.

Men så skulle jag plocka blåsippor och liljekonvaljer. Göra buntar, gå barfota till stan, en mil drygt till torget, för att sälja. Tio öre stycket för blåsipporna. Slantarna tog mormor hand om, hade i ett glas ställde i skänken i den kalla kammaren. Det skulle tagas med hem till mor tills skolan började. Det skulle köpas strumpor för till mig.

Så började jag i skolan i Gådeåskolan andra året. Vi bodde då i ett gammalt fängelse i ett rum som var som en cell. Det var nära till skolan på Viktoriagatan. Vi flyttade ofta. Minns hur vi gick ibland att beskåda någon som dött. De ställdes ut på gården på ett sofflock, svepta i sin vita klädnad. Särskilt kommer jag ihåg en ung flicka på tjugo år, hon var så vacker. Vi barn var inte rädda för döden, det var så naturligt, vi var väl högtidliga endast. Sedan blev det barnbio på Röda Kvarn. Femton öre kostade alla platser. När någon anhörig dött fotograferades liket i kistan, sattes upp på väggen i kammaren. Bibelspråk och kungliga var mycket vanligt som tavlor i fattiga hem. För det mesta åtta-tio personer i ett rum och kök, kläderna fick hänga på spikar i köket. I ett skåp i köket för vardagskläder och tomflaskor. Vi flyttade tre gånger till en gårdsvärd som hette Karlsson, i olika rum, sist bodde vi en trappa upp i en lägenhet med snedtak, ett rum och kök. Där på väggen ovanför sängen minns jag vi hade en Zorntavla, en dalkulla som blåste i en näverlur, ramen var av kork. Det stod Zorn i ena hörnet. Den försvann mystiskt, blev väl stulen, dörren var aldrig låst.

http://ingridcekirge.se/index.html