I början på nittonhundratalet i Norrland där jag föddes minns jag särskilt väl min första vistelse hos min farmor och farfar. Var väl i femårsåldern. Rakt fram från köksingången fanns en berså med en träbänk med sand i en hög där bakade jag sandkakor. Gården eller hemmanet som det hette i Norrland var beläget vid en ö i skärgården som hette Fällön. Den låg så vackert på en sluttning ner mot sjön. Den kära ladugården låg vid sidan om den rara lilla trävillan, enplans. Min farfar försökte få mig att äta kornmjölsgröt utan mjölk men lingon sittande i hans knä.

På den gustavianska sängen i köket med sängkläderna högt uppbäddade med ett virkat sängöverkast över skulle jag sova middag.

Farmor var kvinnligt mjuk i sina vackra kläder med puffärmar, långa kjolar, spetskrås i halsen, samt en rak hållning. Ett emaljöga hade hon som ibland låg på pigtittaren i köket på byrån. Farfar var liten smal elak grym dominerande husbonde. Kapten skulle han tituleras hade en lastbåt som gick mellan Svartvik och Härnösand med virke. Min far jämte två bröder Axel och Rubert skötte gården och djuren. Frits var sjöman. Mina fastrar Frida och Gärda skulle vara fröknar. Då jag skulle resa hem fick jag en vit klänning så vacker med rött sidenband om midjan. Fick ha den på, på hemresan.

Far var väl tjugoåtta år då, mor tjugofem, en yngre bror fanns då i mitt hem, Fredrik (Figge). Far och mor hade sett varandra första gången på farfars båt som hette Svartanna. Någon tid efter dog farmor i blodpropp, på besök hos faster Gärda som var gift med en kamrer vid järnvägen. Jag fick följa med far dit. Farmor låg på ett sofflock i tamburen och jag fick ta farväl med en kyss på handen. Hon hade en kvist av myrten i sin hand. Det var vemod i mitt sinne endast.

I Norrland på den tiden fanns vidskepelsen. Minnen från min barndom är fyllda av många tillfällen. För troll för spöken för gasten. När jag var tre år berättades det, hade mor av rädsla för engelska sjukan låtit jorddra mig, som det hette. Det grävdes en grop under en tall i skogen, så lades jag i en låda som drogs under tallen. I folktron fanns mycket enkla medel att bota sjukdomar. Som koppning eller åderlåtning. Det såg jag ofta hos en tant som hette Nordin. Det fanns även fantasi och romantik i de stora tysta skogarna med svarta tjärnvatten, djupa myrar, de höga bergen samt forsens brus.

Gudstron märktes i hemmen själv var jag trygg i mörkret på väg till handelsbon en sen kväll, det hölls öppet till klockan åtta om kvällen då jag skulle handla lampglas och fotogen. I skolan gick det bra. Så fick jag ofta hjälpa mor med småsyskonen, de skulle hållas i knä eller vaggas.

Nitton hundrafjorton en dag ringde kyrkklockorna på dagen det var krig i Europa, var då nio år. Far fick sin trekantiga hatt, vadmalskläder samt en bössa och ammunition, ställdes på vakt vid Helgumsbron. Det var en 6 kilometer dit. En dag gick jag dit för att be pappa om femtio öre till hårband, sidenband. Glad gick jag till femtonöresbasaren köpte mörkblå sidenhårband till mina flätor.

Första jobbet på skollovet var när jag fick vara hos mormor på landet. Det var så skönt att få vara i hagen med geten och en liten killing samt riva gräs till kaninerna, hämta vatten i brunnen, hämta hem korna från sommarhagen. Så åt vi strömming och fläsk omväxlande, skummad mjölk, kaffe och tunnbröd. Kaffet var tunt med litet salt i. Syrenerna blommade, klövern doftade, veden från vedbacken doftade. Ack så sköna dagar.

Men så skulle jag plocka blåsippor och liljekonvaljer. Göra buntar, gå barfota till stan, en mil drygt till torget, för att sälja. Tio öre stycket för blåsipporna. Slantarna tog mormor hand om, hade i ett glas ställde i skänken i den kalla kammaren. Det skulle tagas med hem till mor tills skolan började. Det skulle köpas strumpor för till mig.

Så började jag i skolan i Gådeåskolan andra året. Vi bodde då i ett gammalt fängelse i ett rum som var som en cell. Det var nära till skolan på Viktoriagatan. Vi flyttade ofta. Minns hur vi gick ibland att beskåda någon som dött. De ställdes ut på gården på ett sofflock, svepta i sin vita klädnad. Särskilt kommer jag ihåg en ung flicka på tjugo år, hon var så vacker. Vi barn var inte rädda för döden, det var så naturligt, vi var väl högtidliga endast. Sedan blev det barnbio på Röda Kvarn. Femton öre kostade alla platser. När någon anhörig dött fotograferades liket i kistan, sattes upp på väggen i kammaren. Bibelspråk och kungliga var mycket vanligt som tavlor i fattiga hem. För det mesta åtta-tio personer i ett rum och kök, kläderna fick hänga på spikar i köket. I ett skåp i köket för vardagskläder och tomflaskor. Vi flyttade tre gånger till en gårdsvärd som hette Karlsson, i olika rum, sist bodde vi en trappa upp i en lägenhet med snedtak, ett rum och kök. Där på väggen ovanför sängen minns jag vi hade en Zorntavla, en dalkulla som blåste i en näverlur, ramen var av kork. Det stod Zorn i ena hörnet. Den försvann mystiskt, blev väl stulen, dörren var aldrig låst.

http://ingridcekirge.se/index.html