I den lägenheten hände mina upplevelser, som att jag började som springflicka i en hattaffär i stan. Den hette Hammarbergs Hattaffär. Tjänade tjugo kronor i månaden samt drickspengar. Gick för prästen och konfirmerades. Hade fått spara ihop pengar själv till kappan, fick nya skor och mor sydde en vit klädning. På mina examensdagar hade jag aldrig nya skor, de var gamla eller begagnade, som köptes i lumpboden i stan. Men jag vet att en examen var jag så fin i en klädning sydd av oblekt lakansväv. Så hade jag en matroshatt med ankare på och blått sidenband. Det var på den tiden vi bodde ovanpå skolan hos en finska som hette Bryttjon. Där hade vi så trevlig gårdsplan med uthus, vedbod och dass. Där kastade jag boll och hoppade rep. På våren sopade jag med kvast, plockade granris som skulle ligga nedanför trätrappan, hämtade vatten från pumpen i ett litet vägskäl, en kvarterspump. Bredvid fanns ett stort rött hus av trä. I det huset bodde en tant som hette Lundgren. Hon hade ett litet privat bageri. I en skrubb i farstun hade hon bleckburkar med fina småkakor. I hela mitt liv kunde jag känna doften av den blandningen av kakor när burken öppnades. Hade jag ett par tvåöringar då blev det några kakor. De smakade så gott, var mandel och kanel.

Så var det marknad på höstarna med karusell och gungor, tält med lagad vitkålssoppa, som doftade härligt, men det var ett högt pris, trettiofem öre tallriksportionen, så det hade jag inga pengar till. Där var panoptikon och uppträdande i tält av alla slag, svärdslukare, jättedam och kvinnan utan underkropp. Så var det ju stånd med frukt. Gråpäron nallades på det viset att man hade hål i kappfickan och i ett obevakat ögonblick nöp man ett päron. Ibland fick jag en femöring, då blev det att gå till bageriet vid kanalbron. Där köptes en stor strut bakelsesmulor. Det var en lycklig barndomstid med grannens gård, vi lekte cirkus i vedboden, tog inträde två öre. Mitt största intresse under skoltiden det var plastisk dans, sång och teater. Uppträdde ofta, publik fanns det alltid av skolkamrater.

Hela min uppväxttid hjälpte jag mor med allt hemma. Intresse för kläder hade jag redan som barn. Det bodde en sömmerska i ett hus bredvid vårt, som hette Ulander. Mor köpte tyg, som jag minns att jag tyckte mycket om. Andäktig provades den på mig med knappnålar. Den var ljust bläckblå, så var det ett stycke fram på bröstet som var av ljusgrått tyg som var plisserat. Mor flätade håret på kvällen så att det var krusigt. En vinter fick mor några gamla kläder av en fin familj, som min moster Terese tjänade hos som ensamjungfru, hette det. Ett tjockt svart ylletyg blev till kappa åt mig, den syddes av en tant på Rotudden. Dit gick vi över Lägret som det kallades, ett stort berg övervuxet med gräs. Kappan hade fickor. Det kostade mor tio kronor till sylön. Det var mycket pengar på den tiden. Far tjänade väl så där trettio kronor på fjorton dar, på sågen där han arbetade. Men det var andra priser på mat och hyra. Hyran för ett rum och kök då var tolv kronor i månaden. Far blev erbjuden att köpa huset med tre lägenheter i för åttahundra kronor. Men det fanns inte pengar eller förmåga att köpa eller sköta det.

Jag måste tala om min far. På något sätt har jag alltid älskat överklassen. Fina välklädda herrar och ungdomar. Men något så fint som pappa det fanns inte, då eller nu. Hans vegamössa, hans unikabox, som han bar med sej till och från fabriken. Hans gestalt var en så kär, ja allt vad han sade. När jag var liten stod han som sågverksarbetare vid sågen, med stora timmerstockar som sågades till plankor i en stor maskin. Så när veckan var slut blev det en halvliter från bolaget, samt läsk till grogg. Så kom dragspelet fram, det blev ”spiskroksvalsen” och mamma sjöng, vi hade så gemytligt i ett rum och kök. Vi var åtta personer. Hur dåligt betalt han än hade för sitt slit var han alltid förnöjsam, såg allt humoristiskt. Jag har väl fått ärva hans arbetsglädje och förnöjsamhet, hans anspråkslöshet, ja samma fantasi. Pappas släkt var högmodiga. Farfar hade sin stuga, sin ladugård på Fällön, ner mot södra sundet. Pappa och bröderna arbetade hemma samt på en båt som farfar körde virket på mellan Svartvik och upp över Kramfors. Pappa var eldare på den då han träffade mamma, som då var sjutton år. Mina fastrar och farmor var fina damer, det var knappt att mamma, som var torpardotter dög. När jag var barn umgicks vi inte med dem annat än liksom i smyg. Faster Frida tog direkt avstånd från oss. Faster Gärda var mera fäst vid oss, kom hem ibland med frukt till oss. Men vi blev aldrig bjudna på de fina middagarna.

Mina somrar hos mormor måste jag återkomma till. Ser ännu framför mig det stora köket. En stor öppen spis där maten lagades på härden, med kopparkastruller på tre ben. Spismuren var vitkalkad. Två stora sovplatser en för morfar och en för mormor. Morfar var ju mest på sjön. Detta torp var alltså ett soldattorp på arrende. En soffa på den andra sidan om det stora slagbordet. Ett hörnskåp samt en bänk där separatorn stod. Det fanns en stuga till där mormor hade en stor ugn som hon bakade tunnbröd i, den kallades för bakstugan. På vinter när den stod tom kom det ofta tattare med häst och vagn med barn, slog sej ned där samt bodde nån vecka, stal mat av mormor. Det var väl vanligt på den tiden på landet. På söndagarna fick jag följa med till kyrkan, åka i en trilla efter häst. Fick ha min klänning och skor på. Det var verkligen söndagsstämning. Träffade söndagsklädda grannar med sina barn. Mormor läste ibland ur bibeln. Vi gick också ner till missionshuset som låg nere vid Långsjön, nedanför torpet. Syrenerna blommade – o ljuva tid, att få hämta upp vatten ur brunnen, få riva gräs till kaninerna, känna hur klövern doftade på ängarna. Leva med djuren, bära in ved från backen, allt doftade underbart. Ett högt berg bakom, Grofältsberget, där vildrosorna lyste röda.